Multikulturelle Sverige ......

”Jag är rädd hela tiden”

  VILL BERÄTTA I måndags fastställde Göta hovrätt domen mot de sju män som våldtog Viktoria i början av december 2011. ”Jag vill berätta min historia, det jag upplevde i Mariannelund. Jag tänker göra det nu, i den här intervjun, och aldrig mer igen.”

Den grövsta våldtäkten i Sveriges rättshistoria

Gruppvåldtäkten i Mariannelund beskrivs, efter antalet gärningsmän, som den grövsta i svensk rättshistoria.
Gruppvåldtäkten ­pågick från 22-tiden på kvällen den 2 december 2011 till strax före klockan 10 morgonen därpå.
Sju av de åtta åtalade männen, som är mellan 21 och 34 år, dömdes av ­Eksjö tingsrätt till fängelse för grov våldtäkt i mellan 4,5 och 6,5 år. Tingsrätten beslutade också att efter avtjänat straff utvisa sex av männen, som kommer från Afghanistan, i minst 15 år. Två av männen erkände att de har haft sex med kvinnan, men att det skedde frivilligt. Övriga ­nekade till all inblandning.
I måndags fastställde även Göta hovrätt domen.
Männen ska betala 575 000 kronor i skadestånd till Viktoria.

Men det är offret som får skulden

Näthatet och ryktesspridningen kommer, tyvärr, som ett brev på posten efter uppmärksammade våldtäktsfall. Det menar författaren och journalisten Katarina Wennstam som skrev boken ”Flickan och skulden”.
Ofta får offret – inte gärningsmannen – bära skulden för vad som hänt. Andra exempel är Bjästa-fallet och gruppvåldtäkten i Tumba.
Anklagelserna handlar för det mesta om vilka ”fel” kvinnan har ­begått. Vilka hon har umgåtts med, vad hon har sagt och vilka kläder hon har haft på sig.
Ryktesspridningen kan i vissa fall nå ända in i domstolarna.
Näthatet är svårt att stoppa. Katarina Wennstam råder alla offer att försöka att inte läsa det som skrivs över huvud taget.
Att själv gå in och dementera rykten fungerar sällan. Däremot kan vänner eller medmänniskor i allmänhet hjälpa till genom att ifrågasätta deras påståenden.
”Den bästa frågan att ställa dem är ’hur tror du att det känns för den här kvinnan när du skriver så?’”, säger Katarina Wennstam.

Viktoria, 30, våldtogs av 7 män: Vissa påstår att jag var med på det – andra att jag får skylla mig själv

Hon dunkade sitt huvud i väggen och blundade så hårt att ögonen värkte. Men minnet av männens jubel, mörka tröjor och nakna underkroppar har ändå etsat sig fast i minnet.
Viktoria, 30, utsattes för den grövsta våldtäkten i svensk rättshistoria.
I dag kämpar hon mot dödshot och falska rykten på nätet.
– Jag är livrädd för att de ska komma efter mig, säger hon.

Madrassen hon sitter på är klädd i kall, mörkblå plast. Viktoria lägger en stickad kofta över ­sina korslagda ben för att inte frysa. I handen håller hon en mjuk stressboll med målade ögon som oftast lindrar nervositeten.
– Ibland kommer verkligheten ikapp mig, mardrömmarna och rädslan. Jag försöker, men ibland lyckas jag inte förtränga mina minnen, säger hon.

Orolig för hämnd

I måndags fastställde Göta hovrätt domen mot de sju män som våldtog henne på ett asylboende i Mariannelund i slutet av förra året. De fick långa fängelsestraff på mellan 4,5 och 6,5 år, och alla utom en dömdes även till utvisning.
Viktoria har fått upprättelse, ­säger hon. Samtidigt är hon trött på alla lögner, hot och spekulationer på nätet.
– Jag är rädd hela tiden. Rädd för att deras vänner ska hämnas för att jag anmälde dem, och rädd för att folk ska tro på alla rykten som skrivs om mig på nätet. Vissa påstår att jag var med på det, andra säger att jag får skylla mig själv när jag var på fest med utländska män.
Hon lutar sig mot väggen.
– Jag vill berätta min historia, det jag upplevde i Mariannelund. Jag tänker göra det nu, i den här intervjun, och aldrig mer igen.
Vi lämnar högsommarvärmen utanför de neddragna persiennerna och går tillbaka sju månader i tiden, till den 2 december 2011.
– Jag minns inte om det var snö ute, men det var mörkt och väldigt kallt. Jag skulle resa bort ett tag, och en kompis, mannen som sedan kallades ”huvudmannen” i målet, hade förberett en avskedsfest för mig. Han kom och hämtade upp mig i en bil, säger hon.
Chauffören, en man Viktoria kände igen sedan tidigare, styrde mot en krog i Vimmerby. Men vek plötsligt av i motsatt riktning.
– De sa att vi skulle åka förbi asylboendet i Mariannelund och hämta lite mer sprit. Jag blev misstänksam, men kunde inte göra så mycket.
Viktoria hämtar andan en stund. Röker en cigarett.
När spritleveransen kom var chauffören försvunnen.
– I efterhand har jag ju förstått att allt var planerat. Mannen jag kände försvann också i väg. Men just då tänkte jag bara att ”jaha, vi får väl stanna här tills vi får skjuts”. De var ju väldigt snälla och gulliga mot mig, då.

”Äckligt – kränkande”

Viktoria satt på sängen med en drink i handen när tre av männen närmade sig.
– Plötsligt låg jag där, hjälplös och utan byxor. Medan den första mannen våldtog mig såg jag hur de andra tog av sig byxor och kalsonger, skrattade och klappade i händerna. Vad kan jag säga, det var fruktansvärt. Äckligt. Kränkande.
Viktoria beskriver jublet. Det som gör ont ända in i själen. Hur hon blundar tills ögonen värker. Dunkar sitt huvud i väggen för att slippa vara medveten. Den intensiva längtan efter att bara få svimma av. Och männen som bara fortsätter, tar bilder, skrattar.
Våldtäkterna avlöser varandra. Ibland är de flera på henne sam­tidigt.
Enligt domen var övergreppen mycket grova.
– De våldtog på alla sätt man kan våldta någon, säger hon tyst och kramar stressbollen hårdare och hårdare.
Gruppvåldtäkten har beskrivits som den grövsta i svensk rättshistoria. Övergreppen pågick från 22-tiden på kvällen, fram till larmsamtalet strax före klockan 10 på förmiddagen.
– Sett till antalet gärningsmän finns ingen så grov våldtäkt ­dokumenterad i Sverige tidigare, säger hennes målsägarbiträde Charlotte Bokelund.
När Viktorias vän, den 25-årige ”huvudmannen”, kom tillbaka till rummet under morgonen trodde hon att allt var över. Han lade sig bakom henne i sängen. Tröstade, kramade – och våldtog henne.
– Jag trodde han skulle bli min räddning, i stället var han lika ond som de andra, säger Viktoria.
En kopp kaffe. Koftan ännu tätare om kroppen. Ingen paus.
– Jag har pratat om det så många gånger nu, med polisen, med min advokat, i rätten. Förut blev jag ledsen, nu blir jag mest arg, förklarar hon.
Viktoria väntade tills männen hade somnat, tvättade sig på toaletten och smög ut. Viskande, bakom en soptunna på gården, fick hon sedan kontakt med larm­centralen.
Flera av de sju nu dömda männen greps på plats.

Drömmer mardrömmar

Efteråt kunde hon inte gå på över en månad. Nu är de fysiska skadorna i stort sett läkta, men det är också allt.
Viktoria fingrar på plastmadrassen. Berättar att hon får stöd av psykiatrin, och medicin för att kunna sova.
– Men när jag väl somnar så drömmer jag mardrömmar. Slår och sparkar omkring mig i sängen. Jag har svårt med intimitet, och ser jag en man som liknar våldtäktsmännen får jag ont i magen.
I våras startade hon sin egen skönhetssalong. Arbetet tvingar bort tankarna, och planerna för verksamheten kan hon prata om i timmar. Men när det kommer till henne själv, blir det genast tyst.
– Framtiden för min egen del... den känns väldigt tom just nu.
Fotnot: Viktoria heter egentligen ­någonting annat.

Josefin Sköld

De dömdes till fängelse & utvisning

Morteza Afzali, 22, grov våldtäkt i två fall. Fängelse i 6,5 år och utvisning.
Mohammadi Aziz ­Ahmad, 34, grov våldtäkt ­ i två fall. Fängelse i 6,5 ­­ år och utvisning.
Rafi Bahaduri, 25, grov våldtäkt. Fängelse i 6 år. Utvisas inte eftersom han kom till Sverige innan han fyllt 15 år.
Rustam Ghafory, 22, grov våldtäkt. Fängelse i 4,5 år och utvisning.
Hedayat Rahmati, 21, grov våldtäkt. Fängelse i 6 år och utvisning.
Hashemi Salahedin, 20, grov våldtäkt. Fängelse i 6 år och utvisning.
Mohammadi Zia, 21, grov våldtäkt. Fängelse i 6 år och utvisning.