SVERIGE - HELVEDES FORGÅRD !

Det folkhemska infernot

Publicerat 19 februari 2011 

I Helvetets förgård slaktar Lars Holger Holm heliga svenska kor på löpande band. Det moderna Sverige beskrivs som en tragikomisk bananrepublik som körts i botten av ett korrumperat medieetablissemang, nepotistiska tjänstemän, imbecilla politiker och statsfeminism. Daniel Söderberg har läst nyutgåvan av Holms provokativa klassiker.

foto Kai Mikkelsen

Köp boken

Adlibris – 198 kr

Lars Holger Holm har haft den dåliga smaken och den ohyggliga fräckheten att utsätta det moderna svenska samhällsbygget för systematisk och grundlig kritik. Därför är det kanske inte så konstigt att hans Helvetets förgård möttes av en total, iskall tystnad av det svenska kulturetablissemanget när boken släpptes för första gången år 2001. En av de få bokhandlare som inledningsvis sålde pocketutgåvan valde efter bara några veckor att dra in den igen – eftersom ett par unga tjejer som jobbade i kassan hade ”förfärats” över kapitelrubriken ”Nödvändigheten av prostitution och droger”.
Denna anekdot, obehagligt gnagande som den är, är bara en av många små klaustrofobiska skildringar från sin folkhemska fångenskap som Holm kryddar sin framställning med. Den är också oerhört belysande för det svenska kulturella klimat som här beskrivs – en tillvaro där medelmåttan, eller snarare undermåttan, alltmer kommit att upphöjas till ideal. Där trendmedvetna, förnumstiga ”unga tjejer” som fått vittring på politiskt inkorrekta tankegångar sätts till doms över eftertänksamma, ansvarstagande äldre herrar. Den stora pöbel av kvinnliga journalister som gick till storms mot Ulf Nilson (vars bok Sverige – sluten anstalt Holm för övrigt refererar friskt till) för ett par månader sedan är bara det senaste i en lång rad exempel.
Men hur kunde det egentligen bli som det blev? Hur förvandlades vårt land till ett Kärringvälde? Den första delen av Helvetets förgård är något så intressant som en politiskt inkorrekt resumé över hela den svenska historien, från ”svionerna”, via uppkomsten av ämbetsadeln, till det ödesdigra socialdemokratiska maktövertagandet. Socialdemokraternas (läs: samtliga partier i riksdagen idag) historiska övergrepp prickas av, ett efter ett.
Här finns inte minst en djupt känd förtvivlan över det rent estetiska förfall som ledsagat nutidshistoriens politiska utveckling. Den systematiska förfulningen av stadsbilden som kulminerade (?) i och med Miljonprogrammet representerar naturligtvis, vid sidan av all annan djävulskap staten har utsatt oss för, en särskilt vass dolk i ryggen på en konstnärligt sinnad person (Holm är professionell violinist). Alldeles oavsett all kulturell, språklig, politisk dissonans kanske man skulle kunna fördra ett liv även i Kärringarnas Sverige, kanske åtminstone lyckas skapa en illusion av någon form av harmoni… om bara allting inte vore så otroligt fult.
Att läsa Lars Holger Holm är sannerligen en resa, inte bara mellan vitt skilda ämnen utan också mellan högt och lågt. Ena stunden är han en aforistiker i världsklass, som behandlar de eviga frågorna med filosofisk skärpa och stilistisk glans. I nästa stund är han en elak, bitter gubbe, en oförsonlig ”vän av ordning” som gnäller om lapplisor, språkförbistring och respektlösa tonåringar. För att inte tala om Systembolaget, som mannen uppenbarligen avskyr med en nästan irrationell glöd. Rolig är han i alla fall, nästan hela tiden.
Helvetets förgård är, hursomhelst, en omistlig bok för varje oppositionell som vill skapa sig en bredare bild av mekanismerna bakom den synnerligen prekära situation, på god väg mot bristningsgränsen, som vi befinner oss i idag. Här, och i Holms övriga böcker, finns en stor källa till inspirerande kritiska tankar rörande det svenska samhällsklimatet, argument som aldrig kommer att luftas i DN – eller i någon av de andra etablerade, ”samförstående” mediekanalerna heller, för den delen. I rätt händer skulle Holms böcker kunna bli en sprängdeg; med en rejäl spridning skulle de kunna få mängder av svenskar att börja tänka i friskare, mer kritiska banor.
Lars Holger Holm är före sin tid – det är han själv medveten om. När tidsandan svänger till hans (och vår) favör kommer han att få den upprättelse som han förtjänar. Låt oss bara hoppas att den dagen inte låter sig vänta alltför länge.
DANIEL SÖDERBERG