Pisk i Iran – tystnad i Sverige
Hon var tio år gammal när hon såg sin första avrättning. Mitt på torget hängde de döda kropparna och dinglade i kraftiga rep.Det var 1982, i mullornas Iran.
Nio år senare gick det illa för henne själv. 19-åriga Bahareh var på väg hem när hon blev stoppad av svartklädda poliser. Prästernas moralpolis.
– De sa att min slöja satt fel, minns Bahareh.
På polisstationen blev hon kroppsvisiterad. Poliserna öppnade också hennes väska och där fann de vad de sökte: Beviset på att Bahareh var en dålig muslim.
Med ett självbelåtet utrop drog den kvinnliga polisen upp en västlig videofilm ur den unga kvinnans väska. Filmen hette Robin Hood och straffet blev 50 piskslag.
Slapp billigt undan
Både Bahareh och hennes föräldrar var skräckslagna. Efter att ha förhandlat med myndigheterna lyckades föräldrarna få straffet nedsatt till 20 piskslag. Därefter fick Bahareh lägga sig på en bänk och täcktes med ett speciellt, tunt tygstycke.
Och så började den kvinnliga polisen slå.
– Traumat bär jag fortfarande med mig, även om jag slapp billigt undan. Det var många som tvingades uppleva mycket värre saker. De blev avrättade eller våldtagna, säger Bahareh med en röst som avslöjar att upplevelserna fortfarande plågar henne.
– Det var då mitt motstånd föddes.
Mötestrakasserier
Nu står Bahareh på scenen i Ungdomens hus i Malmö. Hon är en av tre föreläsare på svenska Tryckfrihetssällskapets andra möte, som ägde rum 18 april.
Kvällens ämne är hotet mot de västliga frihetsrättigheterna. Ett hot som enligt arrangörerna kommer från religiösa grupper, som får god hjälp på vägen av okritiska journalister.
Och om någon skulle tvivla på att det finns motståndare till yttrande- och mötesfriheten bevisades detta redan innan mötet drog igång. Tre personer från den yttersta vänsterkanten hade ställt sig vid ingången till Ungdomens hus och fotograferade deltagarna efterhand som de anlände.
– De försöker skrämma folk från att delta i vårt arrangemang, konstaterade mötets ordförande Ingrid Carlqvist.
Du smutsar ner islam
Förutom Bahareh ska också samhällsdebattören Mrutyuanjai Mishra och Hege Storhaug från norska Human Rights Service tala på aftonens tema. Men i ögonblicket är allas uppmärksamhet riktad mot den tunna iransk-svenska kvinnan på scenen.
1998 lyckades Bahareh fly från Iran till Sverige. Hon var säker på att hennes lycka var gjord när hon satte ner fötterna på svensk mark. Aldrig mer skulle hon vara rädd för att gå ut på gatan. Och aldrig mer skulle hon vara rädd för att säga sin mening.
Men Bahareh blev besviken. När hon gifte sig med en svensk man och tog efternamnet Andersson började Sverige plötsligt likna det Iran hon hade flytt från.
– Jag blev hotad. De sa att jag smutsade ner islam för att jag hade gift mig med en man som inte var muslim.
En barbarisk handling
Situationen blev inte bättre när Bahareh, som definierar sig själv som feministisk muslim, började skriva kritiska inlägg om sharia.
– För mig är sharia inte islam utan en barbarisk fundamentalistisk handling. Därför hotar svenska islamister att slå ihjäl mig.
Den 39-åriga kvinnan arbetar nu med våldsutsatta kvinnor i en svensk kommun. Där blir hon vittne till hur islamister får mer och mer makt i dagens Sverige.
Hon menar att deras religiösa krav inskränker svenskarnas frihetsrättigheter i oroväckande snabbt fart och att det är den svenska kulturrelativismen som är boven i dramat.
En islamist i riksdagen
Med avsky har Bahareh sett hur regeringspartiet Moderaterna tagit en islamist till sig. Mannen heter Abdirizak Waberi och sitter nu i riksdagen.
I ett program som sänts i Sveriges Television satt den skäggige mannen och förklarade att unga flickor för att skydda sin mödom inte får dansa. Han tycker att månggifte bör vara tillåtet eftersom det förhindrar otrohet.
– Behöver vi verkligen sådana medeltidsprofeter i Sverige? frågar Bahareh retoriskt och svarar sedan själv:
– Nej. Det är fullständigt oansvarigt och obegripligt att ett parti som Moderaterna, som talar om tolerans och jämställdhet mellan män och kvinnor, har släppt in honom. Helt obegripligt.
En mur av tystnad
Med känslan av att Sverige börjar likna det Iran som piskade henne blodig, tog hon kontakt med Moderaternas presschef.
– Jag frågade honom vad en man med sådana åsikter gjorde i deras parti. Han lovade att återkomma med ett svar, men jag har fortfarande inte hört av honom.
– De andra moderater jag kontaktade, ville heller inte säga något. Med sin tystnad stöder de islamisten.
Chockad över att bli så avvisad kontaktade Bahareh talesmän för riksdagens övriga partier – med samma resultat. En kompakt tystnad. Enda undantaget var Gudrun Schyman, den förra partiledaren för Vänsterpartiet och numera medlem i Feministiskt Initiativ.
– Hon höll med mig. Ända tills jag föreslog att vi skulle skriva en artikel ihop. Då drog hon in sitt stöd, berättar Bahareh.
Motarbetar sig själva
Genom sitt arbete med våldsutsatta kvinnor vet Baharen att familjerelaterat våld är ett stort och växande problem i hennes nya hemland. Den officiella uppskattningen – som Bahareh förmedlar, men som myndigheterna inte gärna skyltar med – är att 70 000 unga muslimer lever med hederskulturen som en del av sin vardag.
– Det groteska är, förklarar Bahareh, att man å ena sidan lägger hundratals miljoner på att finna lösningar på våldsproblematiken men å andra sidan betalar ut stora bidrag till intoleranta, religiösa organisationer – dem som jag kallar hedersvåldets profeter. Det går helt enkelt inte ihop.
Denna inkonsekvens har Bahareh framfört gång på gång. Både på sin arbetsplats och i artiklarna hon skrivit för debattsajten Newsmill.
Feministerna bidrar till hedersvåldet
– Jag är besviken på de svenska politikerna, och särskilt på feministerna. Med sin tystnad bidrar de till att hedersvåldet kan fortsätta.
– Här i Sverige blir man inte piskad för att man ställer obehagliga frågor. Man bemöts bara av en mur av tystnad.
Ingen kommentarer:
Send en kommentar